Avel av alpackan har bedrivits under mycket lång tid. Det sägs att avel bedrevs redan i Inkariket där det bland annat fokuserades på att få fram en mjuk och fin ull i många olika färger och nyanser. När spanjorerna kom till Peru dödades i stort sett hela alpackastammen. En del människor flydde till höglandet med sina djur och alpackan överlevde. Där blev det snarast ett naturligt urval som styrde vilka djur som överlevde; går inte att prata om någon egentlig avel under den tiden. Tiden har ändå präglat djuret, man tror att urvalet som har gjorts under de svåra omständigheterna ledde till att alpackan trots lång tids avel tid är mycket tålig, klarar att leva i olika klimat och har stor motståndskraft mot sjukdomar.

Modern avel började i mitten av 1800-talet och ett av de ideal som finns är att få fram djur som har samma kvalitet som de som fanns i Inkariket innan spanjorerna kom. Som det ser ut nu finns det hopp om att nå målet inom hundra år.

Svensk avel

För alpackaavel i Sverige finns en särskild standard, på samma sätt som den finns till exempel för rashundar. I standarden anges hur en alpacka ska se ut, till exempel hur stor den ska vara, hur de olika kroppsdelarna ska vara formade och vilka egenskaper ullen ska ha. De färger som är godkända är svart, rosa-grå, brun, fawn och vit. Det är okej med olika nyanser av färgerna men en ideal alpacka ska inte ha mer än en färg. I standarden läggs stor vikt vid ullens egenskaper, eftersom alpackan i stor utsträckning är ett djur som används för ullproduktion. Det finns också definierat hur rörelsemönstret vid gång ska se ut. På Svenska Alpackaföreningens hemsida går det att läsa standarden i sin helhet. Där finns också information om alpackauppfödare i Sverige som är medlemmar i föreningen och följer dess etiska kod när alpackor ska säljas till en ny ägare.