Lamaaveln har pågått under mycket lång tid. Det handlar om så långt tillbaka i tiden att det inte finns säkra fakta utan bara teorier om hur det ligger till. Den vanligaste teorin säger att domesticering och avel började 3000 år före Kristus, då en avel som utgick från guanacon. En annan teori säger att lamadjuret redan från början var en egen art även om den vilda formen inte längre finns kvar. Eftersom många korsningar skett mellan lamor, alpackor, vikunjor och guanacor är det svårt att slå fast hur det egentligen ligger till. Även nuförtiden finns det hybrider mellan de olika djuren. Det som går att veta är att lamaavel pågått under mycket lång tid och att djuret länge varit ett sällskapsdjur och lastdjur som använts av människor i Anderna.

Lamor i Inkariket

I Inkariket användes lamor inte bara som lastdjur, utan köttet åts, från huden gjordes läder, exkrementerna användes som bränsle och från fettet skapades ljus. Med tiden tappade laman sin betydelse, vilket de spanska erövrarna bidrog till. När de kom fanns det ungefär 10 miljoner lamor, men hästar och får tog successivt över de roller laman haft. Genom det blev avel av lamor också mindre viktig.

Lamor i nutiden

Idag finns ungefär tre miljoner lamor i Sydamerika och en hel del djur på annat håll, bland annat i Sverige. Djuren föds upp framför allt för ullen och för köttet. En del andra användningsområden har också testats. I Sverige har lamor använts som vaktdjur. De interagerar bra med får och kan bli ledare för en fårflock. Kommer varg eller andra hotande djur nära är laman bättre på att försvara flocken än vad fåren själva kan vara. Det diskuteras hur effektivt detta är, dessutom finns det en parasit som är vanlig bland får som lamor är känsliga för. En framtida avel av lamor kan eventuellt handla om att anpassa lamor för den här typen av användning.