Måndag 6/2-12
Så har det gått ytterligare 1 månad sen jag skrev sist. Det rullar på framåt och vi är redan inne i februari. Nu märker man att det händer något med ljuset och det känns alltid lika bra.
Som hos alla så fick vi ju en riktig köldknäpp. Kölden får alltid saker att ting att stanna upp. Man gör bara det mest viktiga utomhus och sen vill man fort in i värmen igen. Att få vara inne och elda i braskaminen är ju mysigt det också för den delen…men ängslan och oron jag känner för djuren när det blir extremt kallt, försvinner inte med värmen inomhus. Jag bär alltid på en inre oro de dagar kölden håller i sig. Man gör allt man ska för att djuren ska ha det bra, men kölden har så många negativa effekter på dem, framförallt på de äldre djuren. Den jag i första hand tänker på är vårt gamla sto Katitzi och jag kan stå i flera minuter och bara titta på henne för att försöka upptäcka om något är galet med henne. Hon har ju fått sämre tänder och trots att veterinären varit här och sett över dem så spottar hon fortfarande ut många otuggade tuggor. Hon kan inte riktigt mala höet och en massa kyla på det så kan de snabbt tappa i allmäntillståndet. Hon får extra kraftfoder och hon har även en del kilon att ta av, men ändå, oron finns alltid där.
Som hos alla så fick vi ju en riktig köldknäpp. Kölden får alltid saker att ting att stanna upp. Man gör bara det mest viktiga utomhus och sen vill man fort in i värmen igen. Att få vara inne och elda i braskaminen är ju mysigt det också för den delen…men ängslan och oron jag känner för djuren när det blir extremt kallt, försvinner inte med värmen inomhus. Jag bär alltid på en inre oro de dagar kölden håller i sig. Man gör allt man ska för att djuren ska ha det bra, men kölden har så många negativa effekter på dem, framförallt på de äldre djuren. Den jag i första hand tänker på är vårt gamla sto Katitzi och jag kan stå i flera minuter och bara titta på henne för att försöka upptäcka om något är galet med henne. Hon har ju fått sämre tänder och trots att veterinären varit här och sett över dem så spottar hon fortfarande ut många otuggade tuggor. Hon kan inte riktigt mala höet och en massa kyla på det så kan de snabbt tappa i allmäntillståndet. Hon får extra kraftfoder och hon har även en del kilon att ta av, men ändå, oron finns alltid där.
Ett fantastiskt möte med en autistisk kille och hans mamma har vi haft. Jag var tyvärr inte hemma den dagen så det var Olle som tog emot dem. Men enligt honom så fick han se ett beteende hos alpackorna som han aldrig sett förut. De kunde inte släppa kontakten med denna killen på hela tiden som han befann sig i hagen. Fast det var slut på godiset i hinken så stod de kvar med honom. Han fick ta på dem och klappa dem, bara det är ju fantastiskt. Att bli klappad av en okänd person är inget alpackorna självmant står kvar och blir, det är bara vår tama Silja som kan acceptera en sådan sak. Men den här gången var det tvärtom även om vissa naturligtvis inte ville bli klappade.
Men det är ju det som är så fantastiskt med alpackorna och laman. De är så intuitiva och känner direkt av energin från oss människor.
Vi har även fått en massa snö och den skulle naturligtvis komma när inte Olle var hemma. Jag kan köra traktor…men inte skotta! Eller, jo det skulle jag säkert kunna om jag inte vara tvungen att flytta mig och traktorn för all trafik som går förbi vårt hus. Men att snabbt flytta traktorn när det kommer bilar, lastbilar och bussar i full fart, det skulle jag nog inte klara. Jag kör traktor som sagt, men jag kör inte fort!
Därför slet jag i flera timmar med ”snöräven” eller vad man kallar den. Jag var även tvungen att skotta inne hos alpackorna, eller tvungen var jag väl inte, men är man hönsmamma så är man. Jag skottade gångar åt dem och de stod på rad bakom mig och väntade på att gångarna skulle bli längre så de kunde gå. De ville inte alls gå i djupsnön!
Senare på kvällen var jag ut på gården och i gatlysets sken ser jag något konstigt på ”tjejernas” täkt. Jag var tvungen att gå närmre och det jag fick se gjorde mig både förgrymmad och full i skratt. För vad tror ni alpackorna sysslade med i skydd av mörkret? Jo, det hade full race i djupsnön och glädjen verkade stå rätt högt hos dem. De sprang och hoppade och lyckan var total när snön yrde omkring dem.
Där fick man för att man slet inne hos dem…allt för att man ”tror” att man är snäll.
Men nu är det skottat med traktor så det blev betydligt mycket bättre än när jag gick fram med min skyffel.
Därför slet jag i flera timmar med ”snöräven” eller vad man kallar den. Jag var även tvungen att skotta inne hos alpackorna, eller tvungen var jag väl inte, men är man hönsmamma så är man. Jag skottade gångar åt dem och de stod på rad bakom mig och väntade på att gångarna skulle bli längre så de kunde gå. De ville inte alls gå i djupsnön!
Senare på kvällen var jag ut på gården och i gatlysets sken ser jag något konstigt på ”tjejernas” täkt. Jag var tvungen att gå närmre och det jag fick se gjorde mig både förgrymmad och full i skratt. För vad tror ni alpackorna sysslade med i skydd av mörkret? Jo, det hade full race i djupsnön och glädjen verkade stå rätt högt hos dem. De sprang och hoppade och lyckan var total när snön yrde omkring dem.
Där fick man för att man slet inne hos dem…allt för att man ”tror” att man är snäll.
Men nu är det skottat med traktor så det blev betydligt mycket bättre än när jag gick fram med min skyffel.
Lägger in en bild på Simone och Nellie. 2 tjejer som vet hur man bäst klarar kylan. ”Gosa” ner sig i soffan, det är inte helt fel!
Ha det bra”
/Marie
