Välkommen till oss!

Ny uppdatering på "Till Salu" sidan. Gå in där och kika om ni är intresserade av att starta med alpackor eller vill utöka din flock med några äldre rutinerade damer till rimligt pris. Annas...

HÄLSINGEDALENS ALPACKOR

Välkommen till oss!

Ny uppdatering på ”Till Salu” sidan. Gå in där och kika om ni är intresserade av att starta med alpackor eller vill utöka din flock med några äldre rutinerade damer till rimligt pris.

Annas rullar livet på..det regnar och regnar i stort sett varje dag. Å med tanke på den här urusla sommaren så känns det som om man verkligen hade hoppats på en fin höst. Alpackorna längtar nog efter lite torrt väder dom också..

Ha det gott!

/Marie

 

 

Hej på er där ute i världen. Äntligen tar jag mig i kragen och uppdaterar lite på hemsidan. Den sista september -16 var vi tvingade att låta Gilga somna in. Han blev så dålig i sina bakben och det var inte rätt att låta honom fortsätta med den smärtan han hade. Det var ett jobbigt beslut men nödvändigt och vi kommer aldrig att glömma vad den killen gjorde för oss. Det blev en stor tomhet å luften gick liksom ur oss. Jag låter hans blogg ligga kvar ifall det är nån som vill läsa om honom och lite om vad vi gjorde. Vi har fortfarande några äldre alpackadamer till salu så det är bara att höra av sig om intresse finns. Ha det gott !

/Marie

 

 

 

 

November, snart advent..å sist jag skrev då väntade vi på midsommar! Det går undan minsann! Rysligt fort går det!

Här hos oss går livet som vanligt upp och ner. Man lever på…å sen stannar det upp! Det gjorde det för oss i september, livet gjorde ett stopp för att sen starta om och tuffa på igen. Vi har mist vår älskade varghund Izor!

 

Izor

Han blev sjuk, väldigt sjuk och det gick väldigt snabbt. Han drabbades av lunginflammation, vilket är väldigt vanligt på just varghund, å vi miste honom inom 1,5 dygn. Trots alla intensiv medicinering så orkade hans gamla kropp inte återhämta sig. Han hade ju ett känt hjärtfel men Izor skulle ha fyllt 9 år i januari så han levde redan på övertid. 3 veckor innan han blev sjuk hade vi varit in på ett återbesök för att kolla upp hjärtat och allt var bra. Alla gratulerade oss till en så fräsch varghund. Inte ofta man ser så pigga varghundar i den åldern. Han följde med på 5 km promenader varje morgon och var full av liv. Men så plötsligt…pang! Så var han borta.

Det blev tomt…även om golven nu är torra, ingen som slabbar med vatten, fönsterbrädorna, köksbänkarna, köksbordet, rumsbordet…ja det mesta är rent…MEN…hjärtat är tomt. Tanken på en ny varg ligger alltid där och spökar men jag har bestämt mig för att vänta. Just nu har vi vår goldentjej Nellie kvar och någonstans kan jag erkänna, nu när det gått nästan 2 månader sen Izor försvann, att det är rätt behändigt med 1 liten hund. Men vi får se…man kan ändra sig snabbt!

Men föl fick vi i alla fall..å 2 stycken! Vi trodde faktiskt inte att Marina var dräktig men ack vad hon lurade oss!

På Midsommarafton var vi bjudna till Folke och Catrin på Angermanna alpacka i Härnösand. Vi skulle mysa på å bara umgås, vilket man ju sällan hinner. Vi hade bestämt att vi skulle sova kvar tills dagen därpå. Under hela midsommarafton gick jag och höll koll i hagen. För är det något man inte vill ha så är det föl när man åker bort..men allt verkade lugnt..även om jag tyckte att Chayenne betedde sig lite konstigt. Men det slog jag bort..jag är ju alltid så nojjig när jag ska lämna djuren så jag tänkte att det förmodligen var inbillning. Vi hoppade in i bilen vid 16.30 för att bege oss mot Härnösand..men jag hoppade ut igen och sprang in i hagen. Jag tyckte att Chayenne stod alldeles för länge på toaletten så jag ville försäkra mig om att allt var ok. Det var det, hon började beta vidare och blängde på mig..hon tyckte nog att jag hade skenat i hagen alldeles för många gånger den dagen. Vi åkte iväg de 8 milen vi har till Catrin och Folke. På vägen börjar jag känna en konstig olustkänsla och jag säger till Olle: DU, det här känns verkligen inte rätt. Lugna dig, säger han! Klockan är över 17.00 och då brukar vi inte få föl. Det var ju sant! Stona fölar från tidig morgon och fram till 13-14-tiden normalt. 1 gång på alla 12 åren har vi fått föl på kvällen vid 18.00…1 enda gång på alla år…1 enda gång…
Jag försökte tänka så…1 enda gång…

När vi kom fram till Härnösand ringde jag hem till dottern och bad henne åka hem för att kolla Chayenne en gång till. Dottern var med en kompis på nått midsommarfirande men visst, hon skulle åka hem å kolla. Å tror ni inte på sjutton..där i hagen..vid 17.30…ligger det ett blött föl som var alldeles nyfött! Å jag blängde på Olle och sa..-VAD VAR DET JAG SA!! Är det något jag lärt mig om mig själv genom livet så är det att aldrig ignorera min magkänsla!

Nåja, jag var beredd där och då att vända hem direkt…tur att man har förståndiga och lugna människor omkring sig. Vi äter och sen får vi se, sa Olle. Å visst, vi blev kvar. Vi har en fantastiskt duktig dotter som varit med om detta med födslar förut och vet exakt vad som ska göras och inte göras. Hon rodde båten iland..om man så säger!

Cebbe juni

Här har ni Hälsingedalens Cebbe. En kille som vägde 9 kg precis och som hittade juvret inom 1 timme. Simone var tvungen att sätta på honom täcket också för trots att det var sommar…hm..så var det bara 4 grader varmt. Att födas så sent på kvällen i dom graderna är inte optimalt…på natten sjönk det till 0:an..men allt gick bra. Fast kl 7 åt vi frukost å kl 9 var vi hemma igen dagen därpå…nån måtta på att hålla sig lugn får det väl ändå vara. Jag måste hem…tidigt..och fort!

Ja, eftersom vi inte trodde det skulle bli några fler föl så blir man lite avslappnad. Man tittar alltid i hagen men inte på samma stirrande sätt. Så måndagen efter midsommarhelgen gick jag som vanligt iväg på morgonpromenad. Helt cool och lugn..å möter en kompis till Simone. Hon säger att det är fölning på gång i vår hage! Å jag säger..-VA? Vem då?
-Marina, säger Fanny!
Behöver jag säga att hjärtat ökade från 70 till 200? Marina som var förstföderska och allt och jag var inte hemma?? Å hon som inte var dräktig!

Nåja, allt gick bra den här gången också!

Bäbis2

Här har ni Hälsingedalens Medina och hon vägde 6 kg. Hon var inte stor jämfört med Cebbe..men nu har hon tagit ikapp. Hon är väldigt nyfiken och framåt denna tjej.

Å nu var det meningen att jag skulle visa hur de ser ut idag. Men med allt regn och grått som varit så blev det ingen bra bild. Jag skyndade mig ut när solen sken..men usch, efter gårdagens regn så är de verkligen inte vackra. Men ni får se dom ändå…

 

Föl 2014

 

Gilga har varit iväg på en del aktiviteter..bland annat har han minglat omkring vid en trädgårdsfest. Det var lite annorlunda, tyckte han. Men han får berätta om sitt liv på sin blogg…

Vi har i alla fall varit iväg på 1 veckas semester på Cypern. Det var väldigt varmt och mysigt.

Cypern

Det är skönt att komma hemifrån ibland..men jag har svårt att ligga stilla och sola. Blir lite rastlös, faktiskt. Nästa resa vill jag göra på Mallorca. Har hittat en resa där man går vandringar varje dag, lite olika sträckor, ibland 5 km och ibland 14 km beroende på terräng. Det skulle passa mig ypperligt!

Kom ihåg att kolla in kursen ni som är intresserad. Det kommer att bli kul!

/Marie

 

 

Tisdag 17/6

Se vad fort tiden går. Förra gången jag skrev var vi i februari å nu är det snart midsommar. Det är väl nu man ska vara ute å njuta av solen. Fast inte idag, här är det nordliga vindar å 12 grader och lite regn.

Ja, som vanligt så rullar det på å så kör man på ett gupp. När man väl tagit sig över så kommer det ett gupp till. Ja, så är det väl förmodligen för alla men det är väl bara jag som berättar om dom.

Izor, vår gamla älskade varg fyllde 8 år i januari. Det är gammalt med tanke på vad han är för sorts ras. Vid en rutinkontroll så upptäcktes ett hjärtfel, förmaksflimmer.

På den här bilden är det EKG som tas. Lite speciellt i jämförelse med oss. Det blev röntgen, EKG och ultraljud å nu medicinerar han mot sin åkomma. Han hänger med även om han vissa dagar är tröttare än andra. De dagar det varit varmt har varit jobbigare, men dagar som idag då hänger han med utan problem. Man får anpassa promenaderna efter dagsformen helt enkelt. Sen får vi se hur länge det går…

Casper, vårt lilla problembarn har flyttat och står nu på egna ben. Ni skulle bara veta hur stolt å mallig man är.  Som vi kämpade å slet med honom och aldrig hade vi väl vågat hoppas på att utgången skulle bli som den blev..helt otroligt.

Han fick tyvärr ett bakslag i april och humöret sjönk på oss. Han blev riktigt stel i benen och veterinären tillkallades. Vi gav en hop med mediciner och kunde bara hoppas på att han skulle orka komma igen. Vikten gick ju stadigt upp hela tiden och han betade med god aptit. Tankarna finns ju hela tiden hos ett djur när det inte mår bra och jag är nog av den extrema sorten. Jag  grubblar å vrider på allt å plötsligt slog det mig..vi hade ju vaccinerat alla djuren med Miloxan och några dagar efter sjuknade Casper om. Jag pratade med SVA över biverkningar..å tror ni inte…stelbenthet var en biverkan! I samråd med de nya ägarna så gav vi aldrig Casper injektion nr 2. Det är inte värt att riskera nått på ett djur som redan gått igenom en stor prövning. Hur som helst..vid avresan vägde Casper 37 kg. Det ska jämföras mot i december när han var ner på 26!

Här är Casper å Nico i första mötet med 1 av sina 3 nya kompisar. Allt går jättebra även om de 3 valackerna inte var riktigt bekväma med deras närvaro första dagarna. Det visade sig att Casper (helt tvärtom mot vad jag trodde) var den som var mest kavata och tuffaste av dom 2. Han jagade de ”stora” pojkarna och dom sprang undan. Idag går alla i en grupp och allt flyter på. Casper & Nico vet nu vem det är som bestämmer så lugnet har lagt sig i flocken.

Så här såg det ut i början. Nico står och tittar in på de ”stora” grabbarna som verkligen inte kunde förstå vad det var för små aliens som intagit deras hage. Ja, jag tycker bilden talar för sig själv…

Sen har även den årliga klippningen varit. Ett moment i alpackeriet som jag personligen avskyr och har alltid gjort å kommer alltid att göra. Jag vet inte, men jag tror det är att se sina alpackor ligga fastbundna på ett bord som gör så ont i hjärtat. Därför försöker vi också att klippa så många som möjligt stående och i år slog vi nog rekord. Av 19 djur så kunde 14 klippas stående. Helt otroligt duktiga dom var. Resten fick läggas ner och det är för deras egen säkerhet. En sprattlande alpacka å en klippmaskin är ingen bra kombination. Gilga, vår klippa, skötte sig alldeles utomordentligt också..men så var det ju bara sadelullen som skulle bort på honom i år. Han lägger man inte omkull om han trilskas..då är det bara att ta ett steg i taget och i värsta fall får det bli en vanlig sax. Men peppar peppar, det mesta har vi alltid lyckats ta med maskinen genom åren. Sen är det lite så, att dagsformen på djuren även avgör. Vissa dagar har vissa djur dåliga dagar å sen nästa gång man ska te x klippa naglar så är dom som änglar. Som sagt, det är väl som med oss, vissa dagar är bättre än andra.

Här är det vår gamla tant Katitzi som blir klippt. Hon är helt outstanding..står helt stilla rakt igenom hela klippningen. Hennes ull kastar vi alltid bort nu för tiden. Den är så dålig, skarp som svinto nästan, och det är ju hennes ålder som gör att ullen blir så. Hon blir 19 i år.

För övrigt så flyter det på i sakta mak med vår avveckling. Några av stona flyttar inom en framtid och förmodligen Pinocchio också. Vi stressar inte fram nått utan vill känna att vi kan avsluta våra år med djuren på ett bra sätt. Gilga kommer att bo kvar tillsammans med några äldre djur så länge vi bor kvar. Så helt utan alpackor kommer vi inte vara men det kommer att bli betydligt mindre.

I år väntar vi bara 1 föl. Vi betäckte 3 förra året men Smilla (Caspers mamma) kom aldrig vidare med sin dräktighet trots att vi spottade av 3 ggr. Hon tappade dräktigheten någonstans på vägen och förmodligen hade det nått med Casper att göra. Han diade och var verkligen ”på” sin mamma hela tiden och inte vet jag om hon även blev stressad när hon förstod att han var dålig. Vi var ju tvingade att bråka rätt mycket med Casper under lång tid och för Caspers skulle var ju Smilla tvingad att vara med hela tiden. Sen betäcktes även Marina med vår Pinocchio. Vi hade kanske hoppats på en liten fläckig alpacka där men även där hände det nått. Marina fick ju riktigt hemska sår på sina fötter strax efter att hon hade betäckts. Hon visade också klart och tydligt att hon var dräktig men jag vet att vi var tvingade att stryka på nån salva på hennes fötter som det var cortison i och då vet jag att jag tänkte…Nu är det kört med dräktigheten. Alpackor är känsliga för cortison…framförallt de dräktiga. Nåja, i år betäcker vi inget alls. Synd bara att fölet vi kommer att få inte har nån kompis. Men har jag tur så kanske vi får låna 1 sto med föl av Catrin och Folke på Angermanna alpacka i några månader. Vi får se hur det blir.

Ha det nu så bra alla och njut av sommaren..snart får vi skotta snö igen;)

/Marie

Tisdag 25/2-14 Fantastiskt, vi är snart inne i mars månad! Hur härligt är inte det? Fast egentligen har det inte varit en sån jobbig vinter vädermässigt i år som förr om åren så på den punkten ska man väl inte klaga. Inte mycket snö och inte så kallt! Det enda vi kommer att bli lite mer irriterad på efter en sån här vinter är väl alla fästingar i sommar. De har förmodligen överlevt, i takt med att elräkningen inte varit så hög så har fästingarna ökat. Ja, är det inte pest så är det kolera.

Djurmässigt har vi haft det lite kämpigare. Vårt svarta föl Casper som föddes förra sommaren bestämde sig helt sonika för att sluta äta i november. När första snön kom och han inte kunde beta ute längre så struntade han i höet och ville bara dia på mamma Smilla. Å det blev en kamp, sanna mina ord! Veterinären åkte här i skytteltrafik kändes det som och vi var även in med Casper på kliniken i Hudiksvall. För att göra en låååång historia kort så var det endast tvångsmatning, tålamod, bryt ihop och kom igen…å skit i julstädningen som gällde. Å det blev en resa, den mest psykiskt uttröttande resa jag någonsin gjort! Men ge mig 10 % chans till överlevnad så tar jag den och jag går ”all in” till jag stupar.

Här fick Casper dropp här hemma. När alpackor slutar äta kan man inte ge glukosdropp hur som helst. Deras sockervärde stiger (till skillnad från andra djur) å därför hade vi varit in på kliniken i Hudiksvall tidigare under dagen för att kolla upp det. Veterinären gav klartecken å vi fortsatte med droppet här hemma. Allt för att försöka kicka igång Casper till att äta. En sockerkick, med andra ord. Annan behandling var B-vitamin, Selen och Gud å hans moster vet allt vi har pumpat i den lilla kroppen. Han tappade även 2 kg ganska snabbt så varje timme var viktig. Det enda alla veterinärer sa: Han MÅSTE äta!

Ja, så det var bara att sitta i ladugården varannan timme å mata å mata å mata. Tack och lov hade han mamma Smilla att dia på också och för att försäkra oss om hennes mjölk så gav vi henne extra av allt också. Hade inte Casper diat då hade det nog aldrig gått vägen.

Vi gav Casper lucern hackat strå..å jösses vad han spottade ut. Men ack den som ger sig..vi var tvungna att stoppa in det i munnen på honom och på så sätt tvinga honom att tugga. Däremellan försökte han plocka i sig lite hö men han orkade inte stå vid höbingarna utan låg och åt det som de andra rev ner. Hur många gånger har man inte klagat på att djuren drar ner hö på golvet men just i det här fallet så var det till stor hjälp.

Vi prövade att stänga undan Casper och mamman tillsammans med ett annat sto och föl men Smilla blev så tokstressad när hon blev utestängd från flocken så det gick inte.

Detta hände i slutet på november å i början på januari kunde äntligen Casper stå upp längre stunder och äta hö själv.

Att få se honom stå och äta är inte bara fantastiskt..det är helt enkelt fantastiskt underbart! Allt slit och tid, frustration, tårar å ibland även ilska gav resultat. Casper blev sakta men säkert starkare och starkare. Vi fortsatte att mata honom 3 ggr per dag för att sen successivt dra ner till 2 ggr och sen 1 gång.

Vikten vill inte riktigt gå upp och det får vi hålla ett öga på. Vi väger honom 1 gång i veckan men den står stadigt på 27 kg. Det positiva är att han går i alla fall inte ner i vikt.

Här en bild knäppt i mitten på februari. Nu i dagarna har även täcket åkt av och det tror jag var en befrielse för honom. Även mamma Smilla blev mycket glad för det första hon gjorde var att stoppa ner sin nos i Caspers ull. Vet inte varför hon gjorde så men lägger man in mänskliga aspekter på det hela så var det ungefär: Åh, så gott han luktar, mitt barn…typ! Men som sagt, nu la jag in min känsla i det hela…
De andra alpackorna tyckte att Casper var konstig den första tiden när han hade täcket på sig. Så fort Casper kom i närheten av någon så sprang de undan. De vande sig sen men även nu när täcket åkte av så upplevde de honom som väldigt konstig. Han har ju haft täcket på sig sen november å för dom hade det ju blivit normalt. Nu blev han plötsligt onormal igen!

För övrigt så rullar det på. Dagarna och veckorna slänger iväg. Många hör av sig om att köpa djur men mest intresse har vi nog på Gilga. Jag har en lista där jag skriver upp alla intressenter å sen OM det blir aktuell så får vi se vart han hamnar. Men som det verkar just nu så lär det dröja innan han säljs. Försäljningen av huset som var aktuellt har lagts lite på is och så länge vi bor kvar kommer också Gilga med 2 kompisar att bo kvar. Men avvecklingen är fortfarande aktuell så är du intresserad av ston så är det bara att höra av sig. Men som jag skrivit på ”Till salu” så är det samma priser som hos andra. Vet inte varför, men av någon anledning tycks många tro att vår avveckling betyder utförsäljning eller dylikt. Anledningen till att de kostar som alltid är att de ska komma till rätt hem och till rätt personer. Billiga djur lockar mer än dyra…men dyra djur hamnar oftast hos rätt personer, personer som tänkt igenom sitt köp, är genuint intresserade och är villiga att betala för det.

Ja, det var väl allt för denna gången. Gilga har ju uppdaterat om sitt liv på sin blogg så kika in där också om Ni inte redan har gjort det!

/Marie

Måndag 6/10-13

En helg i början av september var jag inbjuden till Finland för att agera domare i några tävlingar de skulle ha. Jag fick med mig Catrin från Angermanna alpacka också och det blev en mycket trevlig helt. Det var även en form av work shop under lördagen då bland annat en veterinär från England var där och pratade. Nått som togs upp är att man börjar märka att alpackan börjat få problem med käkarna och tänderna längst bak. Jag blev inte ett dugg förvånad! Som aveln är på väg i dag så kommer vi att få mer och mer problem på alpackorna. Anledningen till tandproblemet är att nosarna blir kortare på alpackan och det gör att det blir mindre om plats längst bak. En gräsätare ska ha lång nos…jämför med älg, ko, får, ren…ja, listan kan göras lång. Men när människan sätter tänderna i nått så ska det ändras och vridas för skönhetens skull. Men vart skönheten sitter när ett djur får problem..det är för mig en gåta. Alpackan har fått kortare ben, kortare nos, mer ull…ja, ni förstår nog själv vart det är på väg.

Här är Catrin i full gång med att kolla ullen på en ullama! Ja, Catrin är otroligt duktig på ullens alla egenskaper som finfibrighet och densitet å allt vad det heter. Jag är inte alls nån ullmänniska utan gillar andra egenskaper hos en alpacka. Under söndagen var det 3 olika tävlingar som vi skulle bedöma. Dels en utställningsdel och sen agility och companion class. Att vara domare i en utställning var känslomässigt jobbigt för mig…alltså..vi bedömde ju korrekt och så..både ull och hur djuret är byggt..men jag tyckte så synd om alla som inte gick vidare. Alla djur är för mig lika fina och det finns faktiskt andra egenskaper än ull hos en alpacka. Men nu var det utställning så det vara bara att ta sig igenom det och stoppa känslorna i skona.

Här är lite fler lamor. Ja, jag kan faktiskt inte låta bli att visa dom. Ullamor är så fantastiskt fina så man blir alldeles svajig i knäna. Companion class gick ut på att förare och djur skulle samarbeta i olika moment. Man får inte tvinga med sig ett djur och man bedömer både hur djuret upplever det hela samt hur ägaren beter sig. Till slut stod det mellan en vit lama och en brun alpacka och det var jättesvårt att avgöra vem som var bäst. Men att lyfta ett ben på en lama eller alpacka kan ju vara en bra grej att ta till för att avgöra vem som skulle vinna. Men icke..båda valde att inte samarbeta i det momentet så det stod fortfarande lika. Då fick respektive ekipage springa så fort de bara kunde med djuret vid sin sida..å där vann alpackan. Anledningen vara att alpackan sprang sida vid sida med sin ägare i löst grimskaft medans ägaren till laman fick hålla emot sin lama hela tiden. Ibland är det lite som avgör. Agilityn var jätteskoj att titta på och lätt att bedöma. Den som klarade banan på bäst tid vann och vann gjorde samma alpacka som stod som segrare i Companion class. En mycket rolig helg som man kommer att minnas resten av sitt liv. Det fantastiska med att komma till Finland är att så många pratar svenska. NU vet jag hur det känns att vara engelskspråkig och komma till Sverige…vad lätt det måste vara! Lite olika besök med Gilga har det också varit. Men det kan ni läsa mer om på hans blogg… För övrigt så har vi även varit på kennelträff med vår golden Nellie. Det var trevligt och blev en härlig dag ute i septembersolen. Vår Izor måste ju också få följa och lite malplacerad kände han sig säkert.

Izor fick även han pröva agility och hindren var nog mest i vägen. Hoppa var otänkbart och helt onödigt tyckte han. Men när han slog ner ribban så var det bara att gå igenom hindret utan ansträngning. Men när han försökte ta sig igenom tunneln så var vi tvungna att stoppa honom…den hade han förmodligen fastnat i. Småpojkarna växer så det knakar och som det verkar kommer de att flytta till nygamla köpare nästa sommar. De har redan 3 pojkar som de köpt av oss tidigare och nu vill de utöka sin flock.

Nico, den bruna killen är lite av en Ferdinand. Han är cool och lugn och lullar på i sin egen takt. Casper, den svarta, är det lite mer fart i. Han är framåt och nyfiken och kan konsten att reta upp de äldre damerna..vilket han då inte gör ostraffat förstås! Det var allt för denna gång! Ha de gott där ute i höstsolen! /Marie Tisdag 23/7-13 Ska man skämmas eller ska man säga som det är? Jag säger nog som det är..jag har inte haft tid att sitta vid datorn och uppdatera hemsidan. Tänk att ”tiden” alltid går att skylla på! Tur är väl det, för vad har man annars för anledning att totalt strunta i den? Att sätta sig och uppdatera tar sina timmar…kort ska redigeras och text ska skrivas. När jag berättade det för Åsa på Lapplands alpackfarm så sa hon, å herregud, flera timmar för att uppdatera hemsidan! Det skulle jag aldrig ha tid med! Så nu vet ni, ni som är in på hennes hemsida…tiden är knapp även i Lycksele! Fast nu tror jag inte att det sitter i tid där…i Åsas fall sitter det i ”jag kan inte”! Så jag behöver nog inte skämmas för att jag inte uppdaterat på nån månad..Åsas hemsida är inte uppdaterad på 6 år!  Fy skäms Åsa! Här rullar det på. Vi är fortfarande i det där stadiet när man säger..-I sommar ska vi…å tror att vi fortfarande är i maj månad eller åtminstone i början på juni. Det är så mycket man planerar men som man aldrig kommer att hinna. Vi ska byta alla fönster, bygga altan och isolera och sätta ny panel på huset! Åtminstone var det planerat så men det är bara att inse fakta…den där berömda tiden…den går fortare än klockan! Altan har det blivit och fönsterna ska bytas om några dagar..men panelen på huset..nja, den tar vi nog nästa sommar. Efter mycket om och men så kom dom till slut..våra 2 föl. Men som vi väntade och väntade… men den som väntar på nått gott…

Här ser ni Nico (brun) och Casper. Nico föddes den 15/6 och Casper den 21/6. Allt gick fort och bägge mammorna födde tidigt på morgonen. Vi hann se Casper hänga ”därbak” i några sekunder men Nico var redan uppe och sprang när vi kom ut vid 06.45. Casper föddes vid 06.30. Skönt när födslarna är klara för då får man äntligen sovmorgon. När man väntar på att de ska komma så är man uppe med tuppen..men trots det så hann vi inte vara med. Dessa 2 pojkar växer så det knakar och de är så roligt att titta på dem när de busar. Casper är den tuffe av dom medans Nico är lite mer försiktig. Casper kommer vi att behålla men Nico kommer att säljas nästa sommar. Nu har vi betäckt 3 ston som alla spottar mot hingsten när vi testar dom men det är lång väg kvar. Förmodligen kommer Marina, se nedan, som är betäckt med vår Pinocchio inte att klara av att gå hela vägen med sin dräktighet. Hon har fått tillbaka sina sår ovanpå fötterna och kommer att behandlas ganska hårt mot kvalster. Enligt expertis så ska man inte ge Dectomax 2 veckor in i dräktigheten men det har vi varit tvingade att ge henne. Hon visade inga problem med fötterna vid betäckningen utan de kom 1 vecka senare. Nåja, huvudsaken är att vi får bort roten till det onda..som förmodligen är kvalster. Såren fick hon i vintras och de fick vi bort..men tydligen inte problemet. Men vi håller tummarna, det kan ju gå vägen också. Vi hoppas på att dessa 2, Marina och Pinocchio kan ge oss en fläckig liten paca nästa sommar.

Vår lilla Casper han tyckte att det är med betäckning var väldigt spännande och trots att han bara är 1 månad så visste han mycket väl hur man gör;)

Här får han träffa sin pappa för första gången och de mötet verkade ju gå alldeles utmärkt. Pappan heter Nova och bor hos Catrin och Folke på Angermanna Alpacka i Härnösand. Ja, vad månne det bli av denna ”pöjk”… Klippningen gjorde vi i maj och den avlöpte som den ska. Det var bara Gilga som tjurade några dagar efteråt…men så är han ju inte alls som alpackorna är heller…mera som ett stort barn. Sjukdomar har vi haft nog av under denna våren och jag fattar inte varför det har gått så tungt just i år. Det har varit någonting hela tiden känns det som. GoldMix var sjuk i 2 omgångar med samma symtom men ingen fattar varför. Men efter lite smärtstillande och penicillin så blev han bättre. Inte ens blodproverna visade nått avvikande..så det var/är fortfarande mystiskt. Men så är det ju med dom här djuren..vissa saker hittar man helt enkelt ingen förklaring på. Några veckor efter att GoldMix frisknat till var det dags igen. En dag när jag kom ut i hagen till honom så kunde han nästan inte gå med bakänden. Veterinären kom ju förstås men vi hittade inget fel. Goldmix fick smärtstillande och antiinflammatoriskt i en vecka och sen kunde han röra sig normalt igen. Vi vet inte heller här varför han blev så stel..så där tvärt. Kolik, det fick Caramell. Å det var inte måttligt vad dålig hon blev..Efter några timmar på täkten med ömsom massage och ömsom att få henne att röra på sig så släppte det.

Så nu trodde vi att vi fått vår beskärda del för i år men så kom ju Marinas fötter i stället.  Det är ju i skrivande stund fortfarande ett oskrivet blad om hur det kommer att sluta. Men så här är det när man har djur..går det bra, ja då går det bra. Men går det dåligt..ja, då kan det gå jäv…t dåligt! Jag har planer på att komma iväg en vecka på semester..som sagt, planer…

Avslutar med att önska er alla en fortsatt härlig sommar med mycket sol och bad. Här ser ni en favoritsysselsättning som jag gör varje morgon. En morgonpromenad med hundarna…ett sätt att njuta och ladda batterierna. /Marie

Onsdag 8/5-13 Ibland stannar livet upp och tar några steg tillbaka. Det är precis vad det har gjort hos oss. Vi har mist en av våra alpackor, Silja! Silja var inte ”bara” en alpacka, hon var så mycket mer. En stor personlighet, en clown å en helt fantastisk underhållare. Hon var en av de allra första alpackorna vi köpte för 10 år sedan. Hon skulle ha fyllt 14 i år.

Allt började söndagen den 28 april. Jag upptäcke att Silja låg ovanligt mycket den dagen och sa till min familj, jag tror vi har ett problem. Om jag då hade vetat hur veckan skulle sluta..då hade jag nog valt att göra på nått annat sätt. Men när man inte vet..hur ska man då kunna göra annorlunda? Första dagen avvaktade vi, alpackor har ju sina dagar de också precis som vi. Hon åt med god aptit och just då kändes det rätt att vänta. När måndagen kom och hon hade samma beteende, ja då var det dags att ringa veterinären. Veterinären skulle komma vid 14-tiden. När jag står i hagen och håller koll på Silja så upptäcker jag att Smilla, vårt nya svarta sto, beter sig väldigt underligt. Hon lägger sig ner och tippar omkull, först till den ena sidan och sen till den andra. Sen upp igen, hummar och lägger sig igen…till saken hör att hon är dräktig men ska inte ha förrän kring midsommar. Ja, jag har sett det förut..men man blir orolig ändå. Man tänker på livmoderomvridning eller för tidig födsel..eller nått annat fel. Det var bara att ringa veterinären igen..De skulle försöka ändra om i besökslistan och försöka komma lite tidigare. Sen händer det igen, när jag står där så får jag se hur GoldMix, vår hingst, ligger ner. Det är inget konstigt..men det var sättet han låg på, han hade halsen helt utsträckt efter marken. Jag gick in till honom och när han knappt ville resa sig upp och jag kunde lägga handen på hans rygg..DÅ förstod jag att även han var sjuk. En frisk GoldMix står på en armlängds avstånd och jag kan definitivt inte lägga min hand på hans rygg hur som helst. Ja, det var bara att ringa veterinären för 3:e gången. Nu lovade de att komma inom 30 minuter å jag kunde bara säga: TACK! Vid det laget var jag rätt stressad över hela situation..vad i hela friden var det som höll på att hända?

Jag gick ett varv kring stängslet i hagarna. Min första tanke var någon form av förgiftning och med tanke på att människan är det värsta rovdjuret vi har så var jag rädd att någon slängt in nått till djuren. Men jag hittade ingenting som kunde tyda på det. Jag gick tillbaka in till GoldMix, för i det här skedet så var det han som var den sjukaste. Han ställde sig på toaletten och bajsade..å då såg jag 1 ynka droppe kiss komma. Där knöt sig magen ett varv, en hingst som inte kan kissa är i stort sett dödsdömd. Urinsten är det sällan man klarar på en alpacka och det ger fruktansvärda smärtor. När veterinären kom tog vi oss an GoldMix direkt. Hon lyssnade och kollade temp. Ingen temp men magen lät inte så mycket. Ja, vad gör man i det här läget? Jag bad henne ge honom smärtstillande, B-vitamin (thiaminet i B-vitamin är jätteviktigt för alpackor) samt att vi även gav honom penicillin även fast han inte visade några tecken på infektion. Men vad har man att förlora? Vi beslöt oss för att låta honom vara en stund medans vi tog oss an Silja..som i  det skedet framtstod som betydligt friskare än GoldMix.

Veterinären lyssnade på Silja och kunde konstatera att magen var alldeles tyst! Ingen temp. Jaha, då har hon fått förstoppning igen. Silja hade förstoppning för 2 år sedan och symtomen var exakt likadan. Hon fick också B-vitamin, smärtstillande. Medans vi står och håller på med Silja får vi se hur GoldMix går på toaletten och ställer sig och bajsar och kissar en låång stund. Gissa min glädje!! Efter det var Goldmix sig själv igen. Vad han drabbades av vet vi inte..men enligt veterinären kunde det bli nån sorts kramp i kisseriet som släppte i och med smärtstillande. Ja, jag vet fortfarande inte vad som hände med honom..men han har efter det varit helt som vanligt.

Tillbaka till Silja…vi bestämde att jag skulle ge henne vatten och paraffinolja för att försöka få bort förstoppningen samt att försöka få henne att röra sig. Ja, inte hjäpte det, hon bajsade fortfarande inte men gick omkring och småbetade med de andra. Smilla kollade veterinären också upp, men där bestämde vi oss för att avvakta. Förmodligen var det fölet i magen som levde rövare och orsakade nån form av kolik.

Tisdagmorgon var Silja precis likadan. Men skillnaden nu var att så fort jag körde upp henne så gick hon iväg och la sig på ett annat ställe. Fortfarande inget bajs och jag såg henne kissa bara 1 gång. Återigen fick veterinären komma och återigen fick hon smärtstillande och så hjälptes vi åt att få i henne olja och vatten. Men dagen fortsatte i samma spår, ingen förbättring och inget bajs. På kvällen kom Olle hem och vi hjälptes åt att ge vätska.

När jag kom ut 05.30 på onsdagmorgon så såg jag att Silja mådde väldigt dåligt. Hon reste sig när jag kom men gick bara ett par steg och ställde sig och tittade på mig. Hon åt ingenting heller. Då bestämde jag mig för att Silja skulle få somna in. Vi hade gjort allt och ingenting hjälpte..jag såg hur ont hon hade i magen och hennes blick ska vi inte tala om. Smärta, smärta… Efter samtal med veterinären så bestämde vi att hon skulle komma och det gjorde hon vid 09.00. Hon lyssnade igen på Silja med det var tyst i magen..och Silja stod som en krok pga smärta. Olle och veterinären diskuterade fram och tillbaka och jag grät…men vi tog beslutet, Silja skulle få somna.

Vi ledde ut Silja från ladugården och gjorde i ordning vår buss. Vi bestämde oss för att avliva Silja inne i bussen för hon skulle transporters till SVA i Uppsala för obduktion dagen efter. Jag tog adjö och bestämde mig för att gå in. Jag vill inte vara med på avlivningar och jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en karl som tar över i de mest känslosammaste ögonblicken. Veterinären gick till bilen för att dra upp avlivningsvätska och jag var på väg in. Då får jag se att Olle vänder in i porten med Silja och jag vände också om. Jag ville minnas Silja så, inte när hon leds in i bussen för avlivning. När jag kommer in i porten har Olle bjudit henne lite hö och Silja börjar äta med god aptit! Flera stora tuggor tar hon och hon verkar helt normal. Nyfiket tittar hon sig runt och ser precis ut som vanligt. DÅ bestämmer vi oss..Nej, vi kan inte göra det..hon får en chans till. Veterinären kommer in i porten och när hon ser Silja kan hon bara hålla med…vi gör ett försök till.

Veterinären sätter en nål i halsen på Silja och ger henne dropp som innehåller socker och salter. Helt plötsligt blir Silja jättepigg och vi ”tror” på en vändning.

Vi ställde henne tillsammans med hennes allra bästa vän Katitzi i en mindre fålla. Silja började äta jättebra och vatten drack hon mycket av. Jag satte inne hos henne hela dagen för att kolla så att hon bajsade och  kissade, men inget hände. När eftermiddagen kom börjar Silja må sämre igen. Man ser hur ont hon börjar få och hon liksom smårycker under smärtattackerna. Så fortgick det under hela kvällen och innan vi gick och lade oss gav vi henne smärtstillande igen.

Torsdagmorgon var jag ute hos henne redan kl 05.00 och hon låg på exakt samma ställe som kvällen innan. Hon hade inte rest sig upp på hela natten och när hon reste sig upp, efter att jag tvingat henne, var hon alldeles stel i benen. Då bestämde vi att nu räcker det! Jag grimmade på henne för att leda ut henne i bussen men hon ville inte gå. Hon hade förmodligen så ont så att varje steg var smärta. Men till slut lastade vi henne och Olle for till veterinären i Hudiksvall. Hon kom ut och lät Silja avsluta sina smärtor och hon somnade lugnt och stilla. Därefter fortsatte Olle ner till Uppsala för att lämna henne till obduktion.

Hemma satt jag, men en sorg och smärta som skar i bröstet. Min Silja, borta för alltid. Silja var för mig ungefär som Lilla Gubben var för Pippi eller som Helan och Halvan. Psykiskt var jag slut..sovit dåligt och kämpat med Silja i 4 dagar. Det blev inte mycket gjort den dagen ska ni veta.

Obduktionssvaret var ingen rolig läsning men ändå, vi hade inte kunnat rädda Silja hur mycket vi än hade försökt. Hon hade tumörer fulla levern samt tumörer på lungorna. Det som skär mest i mig är när jag får veta nästa sak..hon hade 12 Liter!!! vätska fritt i buken! Inte undra på att hon hade ont!

Nu ska livet gå vidare och det kommer det väl att göra så småningom. Men det kommer aldrig mer att bli samma sak att  gå in i hagen och att gå ut dit varje dag är fortfarande nått jag gör bara för att jag måste. Nu är det ingen som kommer springande emot mig av glädje och puffar på mig för att försöka få nått gott. Ingen som kan reta gallfeber på mig som Silja kunde å inga tokigheter som man kan skratta åt. De andra alpackorna är inte alls som Silja var. Silja miste sin mamma vid födseln och var uppnappad med flaska..därav hennes lite annorlunda beteende. Hon var nästan halv alpacka och halv människa..på både gott och ont.

Vad beträffar Smilla, det dräktiga stoet så är hon också som vanligt igen. Det var nog fölet som bråkade lite för mycket där i magen, det kanske börjar inta rätt position inför födseln! Lagt sig på rätt landningsbana så att säga!

Sov Gott Älskade Vän! Vi glömmer dig aldrig! <3

Onsdag 24/4-13

Skäms på mig…vad hände med uppdateringen? Tänk om man ändå hade nån eller nått att skylla på men tyvärr så kan jag inte gömma mig bakom det. Det är bara att inse fakta, jag har nog tappat lite inspiration. Ja, inte vet jag men ibland så känner jag för att sälja bort det mesta av alpackorna och endast behålla Gilga och några som sällskap till honom. Men jag har så svårt att bestämma mig…å det är här som alla känslor kommer in. Om jag väger alla för och nackdelar med att ”inte” ha alpackor och jämför dom med att ”ha” alpackor så vinner ”att inte ha”. Då borde ju valet var rätt lätt, eller hur? Men när man är en sån känslomänniska som jag är, ja då är det inte lätt. Hur i hela friden ska jag kunna sälja dom? Vad gör jag om jag ångrar mig? Å andra sidan så slipper man allt bök och stök. Man slipper må dåligt när nån av dem är sjuka. Man får pengar över till att göra nått annat. Man får mer fritid över, kort och gott, jag inbillar mig att man får ett friare liv. Eller är inte gräset grönare på andra sidan? Jag minns nog inte hur det är att inte ha djur, vad gjorde jag då? Så Ni som har det tvärtemot vad jag har, ge med en anledning till varför jag ska fortsätta med alpackorna. Ibland känns det som om det är dags att göra nått annat!

Här har vi äntligen fått vår. Detta var nog den tyngsta vintern under alla år som vi levt med alpackorna. Fy sjutton och tvi, är ord man skriver här medans jag använder betydligt grövre ord i verkligheten. Jag är djupt och innerligt glad att den äntligen gett vika och jag hoppas det dröjer till nästa år innan jag behöver tampas med den igen.

Djuren har kämpat tappert genom hela vintern men nog ser man harmonin i deras ögon nu när de kan ströva omkring i hagarna och beta av det lilla gröna som sticker upp. De njuter av att värmen börjar komma och ligger helt utslagna på täkten emellanåt och bara insuper alla dofter och alla ljud från flyttfåglarna som återvänt. Eller så är det helt enkelt trötta, fast min andra förklaring lät betydligt mer romantisk, eller hur?

Vi i familjen Kallin har faktiskt varit till….

Ja, vi tog en weekend i Paris. Där besökte vi allt som man SKA besöka när man är turist. Det var Louvren för att titta på Mona-Lisa (och hon log även när vi var där), sen Eiffeltornet då förstås, Triumpfbågen, Versailles å mycket mycket mer. Tur man är van att promenera för det var nått vi gjorde hela tiden, även om vi också tog en taxi emellanåt. Men vi hade det jättebra och mysigt på alla sätt och vis. Vi reste tillsammans med min syster och hennes familj så vi var sammanlagt 9 st. Mycket trevligt att hinna umgås lite, det blir inte så mycket nu förtiden.

Gubben och jag har även varit iväg på en 24 timmars båttur med Cinderella till Åland…men nej, det var ingenting för mig. Visst, det var god mat och trevliga människor men sitta på en båt i flera timmar, nej det gjorde mig rastlös!

För övrigt så går vi mot klippningstider igen. Jag tycker inte att det var så längesen vi klippte dom så tiden måste springa iväg nått alldeles fasligt. Men sista helgen i maj, då blir det till att kämpa på igen. I fjol klippte vi dem kring den 16-17 maj och det var alldeles för tidigt för vissa av alpackorna. Alanza, vårt gråa sto frös så hon skakade fastän vi satte täcke på henne. Därför skjuter vi fram det lite i år och hoppas på värme då.

Vi har också ett annat dilemma framför oss. Vi ska låta vår GoldMix flytta in till Gilga och de andra 2 alpackahingstarna. Ja, för den novise så kanske det låter enkelt, men tyvärr, det kommer inte att bli enkelt…

Vår GoldMix avskyr nämligen andra hingstar å det är det som är problemet! Att han visat underkastelse gentemot Gilga, det är en sak, (de har gått bredvid varandra fast med stängsel emellan) men jag tror inte att han backar frivilligt gentemot de andra. Pinocchio, som GoldMix är pappa till kommer att backa, det är jag helt övertygad om, men Zantos, den galna skåningen(förlåt Jörgen Larsson) han kommer inte att backa 1 cm… Vi ska naturligtvis se till att ingen av hingstarna har sina fightartänder kvar..men ändå, det lär ju inte bli kul att skåda 2 gladiatorer när de ska göra upp! Anledningen till att vi gör det är att GoldMix alltid får gå ensam pga av att han är som han är. Sen behöver vi frigöra en hage och då är detta det enda att göra. Vi håller tummarna för att GoldMix kommer att acceptera de andra och beter sig som man ska. Men går det inte så får han väl flytta tillbaka till sin hagen igen och fortsätta leva ensam, tyvärr! Ha det gott! /Marie

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.

  • Meny

  • Translate

      Translate to: