Välkommen till oss!

Ny uppdatering på "Till Salu" sidan. Gå in där och kika om ni är intresserade av att starta med alpackor eller vill utöka din flock med några äldre rutinerade damer till rimligt pris. Annas...

HÄLSINGEDALENS ALPACKOR

Sverigepremiär!

Så har jag då gjort min debut på ett äldreboende här i Sverige. Man skulle nog kunna kalla det för ”Sverigepremiär” Ja, Marina var ju också med förstås fast vad mig beträffar så har det ingen betydelse. Jag vet att när de ser min uppenbarelse så säger alla ÅHHH! Ja, det säger de väl till henne också fast då låter det lite….åhhh!

Ja vad ska man säga om detta…Om jag säger så här…min matte var ett stort leende hela tiden..då förstår Ni hur det gick.
Det gick alltså precis så bra som min matte hoppades och precis så bra som jag visste att det skulle gå. Jag skred in i byggnaden och alla tanter och farbröder lyste som solar och stjärnor hela tiden. Ja, man skulle nästan kunna säga att det blev ett litet fyrverkeri av glada leenden och tindrande ögon. En söt tant sa..-Ja, tänk att det är så härligt med djur!
Djur hann jag tänka…jag är ju en lama?!!?

Iallafall så blev då personalen som jobbade där lika glada. Tänk att alla har en sån där mobiltelefon i fickan nu förtiden…Alla började plocka upp sina mobiler och jag hann tänka…MEN vad? Ska de ringa nu? Men ingen risk…det var ju MIG de skulle fotografera! Ja, Marina fick väl också vara med på bild kan jag förstå.

 Det kom fram en söt tant och hon blev verkligen kär i mig! Hon klappade mig och fick ge mig godis! Jag tror att den tanten somnar väldigt gott inatt och kommer förmodligen att drömma om mig. Konstigt förmåga jag har..jag funkar nästan som en medicin. Men det är ju det som är meningen, har jag hört. Jag tror faktiskt…att under tiden vi var där inne bland alla gulliga människor så var det säkert ingen som kände av sin smärta just under den stunden. Är det så, då har både jag och Marina lyckats med vårat uppdrag.

Ja, det är konstigt med oss lamor…vi är bara för perfekta! Hur kunde det bli så? Det kommer vi nog aldrig att förstå…inte undra på att inka indianerna kallade oss för ”Silent Brother”! Vi behöver inte göra mer än att visa oss så tar vi fram något ur människan. Vi behöver inte ens prata utan bara vara oss själva. Men den där fördomen att vi spottar hej vilt omkring oss kommer vi nog aldrig  att få bort.

 Oj, nu svamlade jag iväg i mina funderingar igen. Hur som helst…när vi var där på äldreboendet så bad de oss att vi skulle gå in till en farbror som låg i en säng. Han ville inte alls komma ut till de andra men personalen ville absolut att han skulle få träffa oss. Vi gick in till honom och jag undrar om han har förstått vad det var han såg. Den farbror var nog den mest förvånade farbror jag har sett. Han trodde nog att han drömde! 

Det var en mycket givande stund vi hade där på Bollebo, ja äldreboendet heter så. Jag förmodar att de vill att jag ska komma tillbaka (okey då, Marina också). Men efter väl genomfört uppdrag var det dags att gå tillbaka till bilen och åka hem igen. På vägen till bilen träffade vi på vaktmästaren…han ville att vi skulle stanna där utanför i sommar och beta så han slapp att klippa gräsmattan. Men jösses…ska det vara så besvärligt det..att klippa gräsmattan? Det är bara att ta en tugga här och en tugga där! Hur svårt kan det vara?

Men jag antar att det blev väldigt tråkigt på detta boende när jag och Marina åkte därifrån. Förhoppningsvis lyckades vi förgylla dagen för några. Jag vet då en som vi verkligen förgyllde dagen för…vår matte..hon pladdrade och pratade och berömde oss hela vägen hem. Ja, hur är det man säger…kan man vara glad åt lite, har man mycket att vara glad åt.

Men oj! Nu höll jag på att glömma. Jag har ju varit iväg och firat min första svenska nationaldag. Det var någon form av tillställning på ett ställe som heter Stocka. Det var en trollkarl där samt några som spelade och sjöng.

De saknade ju förstås någon som skulle lysa upp dagen lite extra så det var nog därför de ville att jag skulle komma. Så där gick man omkring och kände sig väldigt internationell. Man är ju född i Tyskland, bott i Finland stor del av mitt liv, och nu är man svensk! Men trevligt var det iallfall och många människor som kom fram och hälsade på mig. Min matte och jag visade att vi kunde pussas och det verkade människorna gilla.

Även denna gång fick jag massor av beröm av min matte och nu känns det faktiskt som om hon har förlåtit mig för alla gånger jag har varit omöjlig. Hoppas nu bara att jag kan fortsätta visa mig från min bästa sida. Jag ska verkligen försöka så mycket jag kan.

Sen vill jag även tacka de som kommenterat min blogg. Förstår att Ni vill läsa om en lama som jag!

Ha det bra därute!

The one and only!

/Gilga

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.

  • Meny

  • Translate

      Translate to: